sir, yes sir!

Det har gått 2 veckor sen min sambo påbörjade sin tjänstgöring som militär.
Han jobbar för försvarsmakten.
Han är stationerad i Sverige och så länge det är så, så har jag ingenting att oroa mig för.
I helgen hade vi en mys helg tillsammans med film och god mat.
Vi såg filmen we are soldier ( med Mel Gibson). Det var en väldigt bra och gripande film, och även om det bara var en film så fick jag en ganska bra syn över hur det kan vara om våra militärer åker på utlandsmission där det faktiskt pågår ett krig.
Den dagen det är dags för utlandsmission, vet jag inte riktigt hur jag ska klara av det. Just nu försöker jag att inte tänka på det, men efter den filmen är det ganska svårt att låta bli för jag vet ju att den dagen inte är allt för långt borta i framtiden.

Jag försöker verkligen förstå tillvaron och varför han skulle vilja utsätta sig själv för en sån fara genom att dra ut i "krig". Ibland är det nästan så att man undrar om han har en dödslängtan, då det faktiskt är ett faktum. Våra militärer kan faktiskt dö när de åker iväg på mission.
Samtidigt som jag försöker förstå allt det här så tror jag nästan att han inte riktigt kan förstå hur mycket jag oroar mig för honom och för oss. Jag vill inte bli bortglömd!

Vi har pratat mycket om allting och speciellt om sådant som jag går och funderar på och oroar mig över, men ibland tror jag att våra kära militärer kan ha svårt att greppa hur det faktiskt är att vara anhörig och att leva med en militär. Stressen och oron är stor!
Samtidigt som det säkert är svårt för dem att greppa vår tillvaro som anhöriga så är det säkert lika svårt för oss anhöriga att greppa deras tillvaro som militärer.
Nu blev det mycket svammel men det är lite av vad jag går och funderar över. Vad funderar ni själva över och hur känner ni?

Min egen vardag som flygvärdinna rullar på väldigt bra.
Jag har avslutat mina praktik flygningar och nu flyger jag som en färdig utbildad flygvärdinna.
Den senaste tiden har jag varit mycket på Cypern och Turkiet, men igår fick jag även se en liten del av Kroatien.
Jag ska även snart till Italien, fast det är ett land jag skulle vilja uppleva som turist och självklart även Frankrike.. :) You never know! :)

Nu har det börjat!

Det har varit väldigt dålig uppdatering här den senaste tiden.
Jag har varit ute och flygit en hel del, så tiden har inte riktigt räckt till.

Christopher har nu påbörjat sin anställning som militär och vi har inte sett varandra så mycket den senaste veckan.
Han är inte så duktig alltid på att prata om vad han tänker på och hur han känner.
Då jag vet att han är på god väg mot en utlandstjänst så kan jag inte låta bli att oroa mig för hur det ska gå för honom, rent psykiskt.
Jag vet att militärerna får jätte bra briefing och de blir omhändertagna men då jag har en sambo som gärna inte öppnar sig och pratar om sina känslor. Hur ska det då gå på utlandsmission då jag kan tänka mig att det är väldigt viktigt att prata om sina känslor och tankar.

Vi har pratat lite om det här innan det var dags för hans anställning och han är ju själv medveten om att han måste blir bättre på att öppna sig.
Jag är ju så orolig för att mista honom, att han går för mycket in i sig själv och slutar prata med mig. Det vill jag ju verkligen inte att han ska göra.
Jag vill att han ska må bra och vara lycklig, att vi är lyckliga och mår bra tillsammans.

Han har haft 2 relativt lugna dagar, med mycket information och genomgång.
Snart är det dags för regementet att ligga ute i fält. Vi får väl se hur det går, rent kontakt mässigt. Jag tror nog att det ska gå bra.
Vi har varit tillsammans i så många år nu så vi vet var vi har varann, och när något inte riktigt stämmer. Det är lite svårt att förklara men vi är ganska synkade.
Han är min klippa i stormen!

Min egen vardag rullar på med den ena flygningen efter den andra. Nu är jag dock ledig ett par dagar, vilket känns väldigt skönt. Nu kan man hinna med allt som man inte hinner med annars.
Nu ska jag gå ut och njuta av det fina vädret.